misselizabeth.blogg.se

Det är nämligen så att min pappa bryr sig inte om mig. Därför jag mår dåligt just nu som jag påpekade i förra inlägget där jag uppdaterade inlägget. Han har fyra andra barn som han tyvärr har stötat undan i många år nu, likaså sin syster och nu har han tydligen beslutat att strunta i mig också. För några veckor smsade vi och han skrev att jag fyller ju år snart och jag skrev då och frågade om han ville komma till mamma när jag fyller år då vi tänkt fira där, vilket han ville. Jag smsade honom några gånger bara några dagar innan jag fyllde år om tid och jag fick inget svar, ringde även och mobilen var avstängd. Min mamma ringde honom på dörren och sa att jag har försökt nå honom. Efter det var mobilen på då min mamma hade ringt honom. Jag fortsatte att smsa honom när jag fick veta det, men fick ändå inte svar. Jag kanske ha ringt, men det är uppenbart att han inte bryr sig om mig eftersom han inte svarar på mig alls och när han har mobilen avstängd två dagar innan jag fyller år och han visste jag skulle återkomma med tid. Kanske kunde han inte smsa, men då borde han på något sätt försökt nå mig iallafall. Han bor utanför huset där min mamma bor, så han kunde lätt gå upp till henne och bett om att få låna hennes telefon för att ringa mig. Grejen är den att jag inte är den som borde ta intiativet hela tiden för att ha kontakt. Han kommer aldrig till mig i princip, jag är den som hela tiden ska komma till honom. Min födelsdag var igår och jag fick aldrig något grattis och det fick jag inte förra året heller.

 

En utav mina systrar skrev att detta var väntat tyvärr att han skulle stöta undan mig också. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. Hon förstår om jag vill säga upp kontakten med honom, men vill samtidigt inte det. Jag vill inte vara den enda som håller i kontakten. Jag vill hålla kontakten kvar med honom, men ändå inte. Men om han ska börja stöta bort mig också så kanske jag inte har något val. Och struntar jag i honom nu så får jag en känsla av dåligt samvete, för uppenbarligen mår han inte bra, då han struntar i alla han har hållt kärt och bara dricker. Det här är jättesvårt. Jag känner mig helt sårad emellan åt och i natt grät jag tre gånger i sträck. När jag började stor gråta och det slutade, så började det snabbt igen. Min pappa har aldrig varit som en vanlig riktig pappa, utan alkoholen har gått före. Men man har ändå några fina minnen med honom. Som t.ex. alla långa bilresor när man var liten, när vi campade, när vi fiskade och när jag sov över hos honom. Detta får mig att totalt falla i tårar. En del tror det bara är att strunta, men det är det inte. Det är ändå en människa som har skapat mig jag pratar om och som dessutom börjar komma upp i åldern då han är äldre än många andra pappor och jag tänker ofta att det kanske inte är många år kvar jag har tillsammans med honom och dessutom dricker han mycket. Tänk om jag säger upp kontakten. Ska jag då bara "nu säger jag upp kontakten med honom och får aldrig se honom mer" och om några år ska jag då tänka "undra om min pappa lever eller inte". Jag får gråten i halsen av att bara tänka på det. Jag har endast ett minne av att min pappa sagt "jag älskar dig" och då var han full. Nu börjar tårarna komma igen.