misselizabeth.blogg.se

Ja, den går inte riktigt att förklara. Känslan av utfrysning och att inte duga. Jag har levt med den känslan enda sen jag var liten. Då man satt i skolan och de andra blev valda när man skulle vara två och två eller bilda grupp och eleverna fick bestämma vilka de ville vara med eller vilka som fick vara med. Eller när man var i korridorren och de andra satt och pratade med varandra medans jag själv. En av de värsta situationerna var när man var i matsalen och hade tagit mat och skulle sätta mig och jag fick sitta själv. En gång satte jag till och med i samma bord som tre andra personer och de gick iväg utan att vänta. Jag upplever inte så mycket av det här längre, förutom någon gång ibland när man ska vara två och två. Hur jag ibland inte blir vald. Men något som gör mig glad i själen är när någon frågar mig om vi ska vara tillsammans. Om denna människa visste vad jag har gått igenom och hur glad den frågan gör mig. Istället upplever jag andra situationer som får mig att inte duga att umgås med.