Diabetes berör mig

Jag har nämnt i ett tidigare inlägg i somras om att min sambo/pojkvän har diabetes. Han har diabetes typ 1. Den ärftliga. Flera antal i hans släkt har det. Det finns risk att våra barn kommer att få diabetes. Jag är alltid orolig över att Tobias ska få lågt blodsocker och hamna i koma. Alltid. Men mest när han sover. Han vaknar oftast när han känner sig låg, men min största rädsla är "Tänk om han sover för djupt och inte märker det". Jag går inte alltid omkring och tänker på det, men i bakhuvudet finns min oro. Alltid. Bara nu i natt när vi skulle sova, så hade han somnat och han somnar alltid jättefort. Men jag busade med honom som jag brukar göra och försökte väcka honom. Han reagerade inte. Jag ropade på honom och skakade på honom. Jag känner sen hur paniken börjar bli allvarig och då vaknar han till. Under den korta stunden hinner flertal hemska tankar komma i huvudet på en.
 
Jag hittade en familj på youtube vars 6 åriga dottern lever med diabetes typ 1 och fick sjukdomen som 2 åring. Det är en tv serie där det är små avsnitt. En för varje månad för att följa dom från Januari-December. Här finns första avsnittet: https://www.youtube.com/watch?v=uW2hQHb3NNo. I ett avsnitt visar dom hur diabetes ser ut under ett dygn där föräldrarna får kolla blodsockret några gånger mitt i natten. Men dom visar inte alla känningar dottern Nike kan få och alla tårar. Denna del är när hon haft en bra dag.
Här är en presentation av 6 åriga Nike. Som är helt klart en av världens vackraste flickor jag någonsin har sett i hela mitt liv!
 
 
Diabetes berör mig otroligt mycket. Som sambo till min pojkvän får jag se det hemska som inte utomstående får se. Man vet att diabetes är hemskt, men det är inte bara att ta insulin och stå emot en massa sötsaker. Det är så mycket mer än så. En människa som inte har diabetes eller inte lever med någon som har det, förstår inte vad det innebär att ha det. Ibland måste en diabetiker till och med få i sig något sött om man ligger för lågt i blodsocker värdet. Tänk att hela tiden 24/7, så måste en diabetiker slåss med att överleva. Jag som har ett förflutet med att leva på sötsaker och vara väldigt stillasittandes har nu skärpt mig. Jag förstår inte hur jag kunde riskera att få diabetes eller hur någon annan ens kan göra det. 
 
Jag vill verkligen att ett botemedel emot diabetes ska hittas. Det finns en tjej som säljer armband (jag ska köpa) för att bidra till forskningen och jag önskar jag kom på ett sätt att bidra på samma sätt. Vill inte bara öppna en insamling. Vill att folk ska kunna köpa något så de själva får något för pengarna, för på det sättet tror jag det ger mer pengar. Men då måste jag komma på något att sälja, men vad skulle det kunna vara? Behövs det tillstånd? Kan man ha något bevis så man kan visa det för folk så de litar på att pengarna går till fonden? Jag vill bara gråta för alla diabetiker vilka kämpare ni är!

Roligare att träna än vad jag trodde

Måste säga att det är roligare att träna än vad jag trodde det skulle vara. Jag avskydde verkligen att träna förr då de få gånger jag provtränade och tyckte det var det tråkigaste som finns. Men nu tycker jag det är roligt! Förmodligen för jag är motiverad nu och vill gå ner i vikt. Den känslan efter ett träningspass är obeskrivlig. Jag känner mig så otroligt glad efteråt och många gånger går jag hem med ett leende och bara känner mig överlycklig utan vidare.
 
Det är så värt det att träna och det är faktiskt roligt. Speciellt styrketräning. Älskar hur jag sen jag började tränade har känt mig biffigare och hårdare i bicepsen. Inga muskler än, det tar tid. Men jag känner skillnad där.
Jag känner mig jättetrött efter en träningspass och mår många gånger illa efteråt, men flera timmar efteråt och timmarna mellan träningen så känner jag mig piggare än förut och jag somnar lättare på kvällarna. 
 
Det känns verkligen som att jag har fått en ny hobby. Nu har jag inte tränat på fyra dagar pågrund av magont, men jag tränade nu ikväll, men vad segt det var när man inte tränat på några dagar. Det var som att jag orkade mindre sen sist jag tränade. Så jag märker att man måste träna regelbundet. Blir träning i morgon, torsdag och fredag också. 

Sluta jämföra problem

Detta tar jag upp då det inte är första gången det har hänt, utan man har hört det förut att "finns dom som har värre än andra" och därför får man inte tycka att ens problem inte är några problem. Samt riktar jag till en kommentar jag fick igår. Att jag är otacksam är helt fel. Jag må inte ha många vänner, men jag är väldigt tacksam över de människor jag har och att jag är frisk, men det finns andra aspekter i ens liv. Att jag inte känner någon livsglädje har inte ens med dom att göra. Det är en annan del i mitt liv och det är jag missnöjd med och jag är inte otacksam för det eller älskar inte min familj eller vänner mindre för det bara för jag har en del i mitt liv som jag är deprimerad över eller missnöjd med. Alla har vi väl något man är missnöjd med i sitt liv oavsett hur frisk man är och många vänner man har eller vad annat kan vara som är bra med ens liv. Det finns ALLTID något man är missnöjd för inget liv är perfekt. 
 
Samma sak gällande att jag studerar på universitetet. Jag är tacksam över det, men jag är inte bara en student. Jag är en människa också. En människa som kommer in i depressioner ibland och faser och jag har haft massor med depressioner i mitt liv och haft det svårt och det blir lätt att det blir en backslag. Men är inte t.ex depressioner och mobbning något bara för det finns krig, de som inte har något tak över huvudet ect? Sen när blev psykisk ohälsa ingenting? 
 
Jag har väldigt svårt att tro att det finns någon här i världen som aldrig har varit ledsen över något som anses som en "skitsak" för de som har det värre. Eller ni som aldrig har mått dåligt (med eran argument kan man tro det) och inte tycks förstå hur det känns att må dåligt, går ni verkligen omkring 24/7 och ler och är glad åt allting och alla? Jag skulle inte tro det. Jag kan slå vad om att ni också har varit ledsna över någonting nångång.
 
Något att tänka på som en vän skrev till mig igår när vi snackade om det här
"Vi kan inte sluta känna känslor bara för att det finns elände i världen. När man lever sitt liv och börjar må dåligt kan man bara jämföra med sig själv, det är bara du som vet dina känslor. Dessutom om man skulle gå omkring och tänka att det finns värre saker så fort man blev nedstämd skulle man få väldigt dåligt samvete. Vi alla har rätt till våra egna känslor!"
 
Sen vill jag påpeka detta då vissa har missförstått mitt förra inlägg att det är inte "åh jag är så ledsen för det är inte roligt att festa längre och se på tv serie". Det är inte det som är syftet med inlägget. Det är att jag tycker INGENTING är roligt längre och det är det som var syftet med mitt inlägg, att jag inte hittar någon glädje i någonting i princip. Att jag har gått ifrån glädje till att tappa all glädje och att det bara känns tomt.
 
Som sagt så är jag en människa och det är fullt naturligt att vi människor har olika känslor som vi får ibland och det är inget vi kan styra över och vi har rätt till dom!