Sluta jämföra problem

Detta tar jag upp då det inte är första gången det har hänt, utan man har hört det förut att "finns dom som har värre än andra" och därför får man inte tycka att ens problem inte är några problem. Samt riktar jag till en kommentar jag fick igår. Att jag är otacksam är helt fel. Jag må inte ha många vänner, men jag är väldigt tacksam över de människor jag har och att jag är frisk, men det finns andra aspekter i ens liv. Att jag inte känner någon livsglädje har inte ens med dom att göra. Det är en annan del i mitt liv och det är jag missnöjd med och jag är inte otacksam för det eller älskar inte min familj eller vänner mindre för det bara för jag har en del i mitt liv som jag är deprimerad över eller missnöjd med. Alla har vi väl något man är missnöjd med i sitt liv oavsett hur frisk man är och många vänner man har eller vad annat kan vara som är bra med ens liv. Det finns ALLTID något man är missnöjd för inget liv är perfekt. 
 
Samma sak gällande att jag studerar på universitetet. Jag är tacksam över det, men jag är inte bara en student. Jag är en människa också. En människa som kommer in i depressioner ibland och faser och jag har haft massor med depressioner i mitt liv och haft det svårt och det blir lätt att det blir en backslag. Men är inte t.ex depressioner och mobbning något bara för det finns krig, de som inte har något tak över huvudet ect? Sen när blev psykisk ohälsa ingenting? 
 
Jag har väldigt svårt att tro att det finns någon här i världen som aldrig har varit ledsen över något som anses som en "skitsak" för de som har det värre. Eller ni som aldrig har mått dåligt (med eran argument kan man tro det) och inte tycks förstå hur det känns att må dåligt, går ni verkligen omkring 24/7 och ler och är glad åt allting och alla? Jag skulle inte tro det. Jag kan slå vad om att ni också har varit ledsna över någonting nångång.
 
Något att tänka på som en vän skrev till mig igår när vi snackade om det här
"Vi kan inte sluta känna känslor bara för att det finns elände i världen. När man lever sitt liv och börjar må dåligt kan man bara jämföra med sig själv, det är bara du som vet dina känslor. Dessutom om man skulle gå omkring och tänka att det finns värre saker så fort man blev nedstämd skulle man få väldigt dåligt samvete. Vi alla har rätt till våra egna känslor!"
 
Sen vill jag påpeka detta då vissa har missförstått mitt förra inlägg att det är inte "åh jag är så ledsen för det är inte roligt att festa längre och se på tv serie". Det är inte det som är syftet med inlägget. Det är att jag tycker INGENTING är roligt längre och det är det som var syftet med mitt inlägg, att jag inte hittar någon glädje i någonting i princip. Att jag har gått ifrån glädje till att tappa all glädje och att det bara känns tomt.
 
Som sagt så är jag en människa och det är fullt naturligt att vi människor har olika känslor som vi får ibland och det är inget vi kan styra över och vi har rätt till dom!
 
 

Tappat livsglädjen

Detta är något som jag har känt ganska länge till och från. Ibland inget alls och ibland, men nu känns det väldigt mycket. Jag tror det kan ha med åldern att göra eller delvis. Och skippa gärna snacket "du är inte gammal" för det säger jag inte, jag säger att man åldras och blir äldre och därför tröttnar på vissa saker. Finns saker jag har tröttnat på som jag tror kan ha med åldern att göra, som händer de flesta, saker de tyckt varit roligt, men när de blivit äldre så har de kommit ifrån det, men sen finns det saker som inte alls har med åldern att göra som jag inte finner någon glädje i längre. 25 års åldern är ändå den åldern då man vill stadga sig och bilda familj. Sånt folk har gjort som är typiskt "ungt" växer många ifrån och det är det jag känner att jag håller på att göra.
 
Låt mig säga såhär att jag har aldrig varit en partytjej. Jag har haft perioder i äldre dagar då jag tyckt att det har varit roligt, men tröttnat fort. De som festar mycket som ung tröttnar när de blir äldre (inte alla, men många) och jag som ung som har varit roligt för mig, som festa har varit för andra, har varit att lyssna på musik hemma vid datorn och kolla på tv serier. Jag har inte tröttnat på tv serier, det lär jag nog aldrig göra helt, men jag har liksom tappat en viss känsla av det och blir inte lika exalterad längre, men det kan också ha för det känns som jag aldrig har något nytt att se på längre, men när jag ändå har något nytt att se på, så finns ändå inte riktigt den känslan kvar längre och när det gäller musik så är det något jag alltid har älskat att lyssna på och att sitta och sjunga. Jag älskar fortfarande musik och att sitta och sjunga, men inte lika mycket längre och är inget jag är lika galen längre. Förr kunde jag lyssna på samma musik hur länge som helst, det kan jag nu också, men jag tröttnar fortare.
 
När det gäller shopping så tycker jag det är roligt, men inte så jag är helt galen i det. Utan det har blivit starkare nu när jag är äldre och det är väl det enda jag tycker är roligt fortfarande egentligen, men som student har man inte råd att gå och shoppa hela tiden och förr tyckte jag det var roligt att köpa heminredningssaker, men att göra det är jag inte sugen på längre, vilket jag hela tiden var förut, men kanske för det inte finns någon plats i lägenheten att ha några saker och vi har i princip allt. Det enda som behövs just nu är en byrå och ett skåp att ha i badrummet och det längtar jag till för det ska bli skönt att få mer ordning, men behöver vänta på att någon kan skjutsa.
 
Jag har alltid tyckt det varit roligt att baka, men jag finner ingen glädje i det heller längre.
Det jag finner glädje i och som jag alltid har gjort är att kolla på någon film och tv serie med godis och snask, men det äter jag inte längre så den glädjen är också borta och hade jag gjort det, så hade det ändå inte funnits något att kolla på. Jag älskar vetenskap och biologi, men intresset där är också borta lite grann. Att umgås med folk, sanningen är att jag knappt har några vänner. Har bara två vänner typ och vi alla har upptagna liv. Men sånt jag gillade att göra med vänner förr är också något jag inte heller finner glädje i längre. Som att t.ex. gå ut på en promenad tillsammans och fota och lyssna på musik eller att ha myskväll med massa gott. Tyckte sånt var as mysigt förut, men inte nu längre. Och glädjen i att fota har försvunnit eftersom något är fel med min systemkamera.
 
Att träna är roligt och jag blir glad av det, men ibland har man en massa tråkiga måsten att göra att det inte hinns med att träna flera timmar om dagen eller har ork till det. Tycker detta är riktigt frustrerande, att knappt inte tycka att något är roligt. Det enda är shopping, träning (men ibland så är det svårt att ta sig i kragen för att gå dit) och att umgås med pojkvännen, men eftersom jag knappt tycker något är roligt längre, så blir det svårt att komma på saker att göra som jag skulle tycka vara roligt.
 
Förlåt för ett kanske konstigt och vimsigt inlägg, men det är såhär jag känner och jag mår dåligt över det här. Det är inte roligt att lägga sig för att sova för det inte finns något roligt att göra eller att bara ligga i sängen och glo på taket. Att tycka sånt som jag alltid har tyckt varit roligt tror jag kan ha med åldern att göra som var typiskt ungdomligt för mig som dricka och festa är för andra och att jag börjar växa ifrån det. Men andra saker som inte har med det att göra känns som det skulle kunna vara en depression, men jag vet inte hur isåfall. Det låter som en depression, men jag är inte deprimerad. Men jag blir deprimerad av det här, att inte känna någon glädje i något. Kanske bara någon 25 årsfas om det nu finns någon fas i min ålder som gör att allt blir tråkigt. Vad vet jag.
 
 
 
 
 

Mobbning gör ont

Jag sitter på facebook och läser hur en tjej blir grovt trakasserad för sitt utseende. För mig som upplevde mobbning i många år som yngre så kan jag inte låta bli att bli förbannad. Det gör så ont. Mobbning är sjukt. Om dessa mobbare bara visste hur det känns och hur ont det gör att det faktiskt kan leda till självmord. Jag avskyr mobbare. Bokstavligt talat. Jag vet att dom som mobbar har haft det tufft och jag står bakom människor som har haft det tufft, men jag kan inte göra det när det gäller mobbare. Jag talar ifrån hjärtat nu. Det går bara inte. Dessa människor som mobbade mig när jag var barn som har satt sina spår och gjort att jag fått vissa men för livet, tror ni jag kan ha någon förståelse, sympati och empati för dom? Nej, inte ett dugg. Det enda jag kan se är bilder i huvudet som fick mig att må dåligt och mitt hjärta säger nej att kunna förstå dom.
 
Mobbning kan ske på olika sätt. Ska man ge svar på vad mobbning är så kan man inte bara säga "någon säger någoot dumt eller slå" för det är mer än så. Mobbning är inte bara slag eller elaka ord. Det måste finnas något som symboliserar mobbning. Och vad är det? Jo, det är att den utsatte känner sig kränkt. Vilket kan vara både skratt åt personen, att man exkluderar någon (någon får inte vara med i ett kompisgäng eller man struntar i att en person sitter ensam medans man sitter och umgås med massa folk), detta är indirekt mobbning, men också att man viskar till en person om någon eller gör blickar till personen. Dessa situationer är kränkande, alltså är det mobbning.