Min lilla syster

I lördags var jag på bio med min älskling och såg på filmen Min lilla syster.
Vi köpte godis till det då jag äter sötsaker på lördagar nu. Var perfekt med bio då. Efter det drog jag till gymmet så jag fick bort lite av det jag hade ätit på bion.
 
Filmen handlar om Stella som är precis på väg in i den spännande, men också så skrämmande, tonårstiden. Hennes storasyster Katja är en riktig talang inom konståkning. Stella gör allt för att försöka vara lik sin syster och på så sätt också försöka få lite mer uppmärksamhet av de ganska upptagna föräldrarna. Men Stella upptäcker att det är något som inte stämmer med Katja. När Stella konfronterar Katja tvingas hon in i en härva av utpressning, manipulation och lögner av sin syster. Stella blir rädd att det ska få förödande konsekvenser för familjen om hemligheten uppdagas. Min lilla syster är en film om drömmar som gått fel, syskonrivalitet och hur brutalt det kan vara att växa upp som ung tjej idag.
 
Filmen var helt underbar tycker jag och Amy Diamond gjorde en lysande insats! Jag visste att hon var en bra sångerska, men efter den här filmen så vet jag att hon kan skådespela också! Och jag ser henne med helt nya ögon. Det kändes så äkta när hon skulle spela en syster med ätstörning.
 
Även om jag inte vet hur det känns att leva med svåra ätstörningar (att leva med det konstans) så vet jag ändå hur det känns lite av det då jag 2007 inte åt någonting knappt på två veckor. Jag gick ner 7 kg och svimmade tillslut. Trots att det var en kortvarig ätstörning så vet jag hur det känns att ha den känslan då man verkligen inte kan äta för man mår illa då. Skillnaden är bara när en person har anorexia så får dom panik och ångest när de får mat i sig i rädsla att de blir överviktiga. Så var det inte för mig. Jag mådde bara dåligt och var inte hungrig och mådde därför illa när jag åt. Det hade ingenting med utseendet att göra. Med det vill jag säga att jag vet inte hur en med en riktig ätstörning känner sig, men jag känner igen den biten då man aldrig känner sig hungrig och mår illa när man tänker på mat och under tiden man försöker äta och hur det tar emot att stoppa något i munnen. Jag hade innan dessa två veckor och även efteråt haft perioder då jag mått illa av mat och tanken av det. Jag kan vara utan mat i en hel dag utan problem och ofta har det blivit så att jag inte ätit på en hel dag, men mest förr, vilket har lett till att jag blivit van att vara utan mat och jag är inte längre hungrig och då har det varit svårt att äta igen, men det har bara varit kortvarigt. När jag har försökt gå ner i vikt, så nämner några dieten 5:2 för mig som ett tips, men jag bör inte köra den, för jag äter redan för lite. Ca 2-3 måltider om dagen, ibland mindre. Så jag bör äta mer, inte tvärtom, speciellt nu när jag börjat träna också.